Saknad <3

Idag, för ett år sen var en av dom tyngsta dagarna i mitt liv.

Min älskade pappas begravning.

Jag minns att jag stod i min svarta klänning på altanen i Lerdal och tittade på Ronnie när han hissade flaggan på halv stång.

Det var så overkligt, jag skakade och tårarna bara rann och rann.

 I bilen på väg till kyrkan växte sig ångest klumpen bara större och större.

 När vi kom fram så var det så många fina människor som stod utanför kyrkan och väntade, så många som kommit för att ta ett sista farväl av pappa.

Jag och hela min familj var så chockade av det som hade hänt så hela begravningen var bara som om man var i en stor bubbla.

Minns allt som i en dröm.

Minns delar av vad prästen sa, minns alla vackra blommor och fina ord.

 Minns middagen efteråt.

En liten skara som åt en begravnings lunch, som kämpade med att hålla sig på benen, som försökte förstå vad som hade hänt.

Allt kändes overkligt.

Som om nån när som helst skulle väcka en och säga att allt bara var en ond dröm.

  Idag har det gått ett år sedan den dagen.

Ingen väckte en, för det var ingen matdröm.

Det var ond, bråd verklighet.

Ett år med stor sorg och saknad.

Ett år där någon saknas hela, hela tiden.

 Inget blir sig likt igen, familjen blir aldrig sig lik igen.

Man brukar prata om ett sorgeår.

Ett år !

Jag förstod inte riktigt det där med sorgeår förut , men nu gör jag det.

Jag sörjer fortfarande och kommer alltid att sörja och sakna min pappa.

 Men nu är det en annan sorts sorg som har trätt in.

Paniken, ångesten, skriken,frågorna, mardrömmarna, tankarna om hans sätt att lämna oss har på nåt vis blivit lugnare.

Det är som det är och vi har accepterat och har fått insikt om både förståelse och förlåtelse.

Viktigt att prata och våga prata, en stor del av sorgearbetet, i alla fall för mig. Jag har tänt ett ljus brevid pappas fotografi och det ska få brinna hela dagen. Ett ljus för min älskade pappa i hopp om att han har fått frid nu <3

Pappa, du saknas mig <3