torsdag 11 april 2013
Tungt...
Har fortfarande svårt att gå tillbaka till den där dagen för två år sen, den 11/4-2011. Det knyter sig i magen och Mr ångest kastar sig över mig så fort jag försöker öppna upp och tänka på vad som hände. Är så tungt att få ett sånt chock besked om någon som står en nära, någon som man älskar . En helt vanlig dag som plötsligt förvandlas till en mardröm. Orkar inte riktigt öppna upp och gå tillbaka. Undrar om jag nånsin kommer att göra det. Stänger igen och motar tillbaka MR ångest och försöker se framåt, försöker ta fram fina och goa minnen. Men det obehagliga tränger sig ändå på, speciellt på årsdagen, då kommer dom , tankarna. Varför ? Tänk om ? Kunde vi ha gjort något ? Graven ligger långt bort så dit kommer jag inte men ljuset brinner här hemma och jag kommer att åka till Skogskyrkogården och tända ett ljus . Tror att du är med mig så det spelar ingen roll vart ljuset brinner . Kärleken och lugnet sprider sig och lämnar ett budskap vart vi än är. Jag hoppas att du har det bra nu. Du saknas mig varje dag och kommer alltid göra det. Men nån dag ses vi igen. Med kärlek från din dotter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet nästan hur du känner min vän,,,
SvaraRaderaChock är en känsla som kan komma när som helst,,sätta svåra ärr i vår själ,,
Mitt försvar är & kommer alltid att vara :
Dom är med oss mer eller mindre hela tiden.
Minnena kommer & går,,men lite grusas bort med tiden.
Dom ser oss känner vår sorg,,men försöker göra så att vi kan gå vidare.
Dagar då vi är sköra tänker vi mer på dom, kanske känner vi mer närhet??
Så idag min vän är han dig mer nära än någonsin.
Mitt i allt känns det kanske lite bättre, att veta att dom aldrig lämnar oss!!
Kram min fina vän!!
Hej Helen!
SvaraRaderaNu tror jag att jag börjar förstå hur ni känner er efter vi har blivit drabbade också. Alla dessa jobbiga frågor som man aldrig kommer få svar på. Alla dessa VARFÖR! Idag skänker jag dig och din familj en extra tanke och även en kram.
Var rädd om varandra.
Kram Kusinen