Saknar.....

För att år sen valde min pappa att lämna oss , lämna livet.

Han lämnade efter sig en stor sorg, förtvivlan, och saknad.

Ett helt år har gått, ett år fyllt av tårar, frågor, känslor som har kastats fram och tillbaka.

 Saknar min pappa så det värker i hjärtat.

Saknar hans klokhet, hans vänlighet, hans humor och bus, hans kärlek. Saknar min pappa, han fattas mig <3

 Imorse åkte jag till jobbet som vanligt.

 Hade en oro känsla i bröstet.

Försökte slå bort tankarna på att för ett år sen var det pappas sista dag på jorden.

Vad tänkte han på ?

Vad gjorde han ?

Varför ?

Tankarna vandrade fram och tillbaka samtidigt som jag försökte att göra några löner.

Oron i bröstet fladdrade farligt mycket.

Öppnade inkorgen i hotmailen och där låg ett mail som gjorde att jag föll.

Ett så känslomässigt fint skrivet från en gammal vän.

Jag orkade inte hålla emot längre och Mr. Ångest grep tag i mig med full kraft. Bröstet värkte, fick svårt att andas, mådde illa och tårarna rann.

Kändes som om jag slungades tillbaka ett år i tiden.

Jag grät och hulkade som ett litet barn.

 Stängde av datorn, rafsade ihop mina grejer och i blindo av alla tårar sprang jag ut från kontoret till bilen.

Satt där en bra stund medan regnet smattrade på bil rutan samtidigt som mina tårar droppade ner på mina jeans.

 Åkte hem, tände ett ljus och ställde fram pappas kort och en röd ros.

Kände mig lugnare.

Ringde mamma, tungt !

Christer kom över.

Vi satt och grät tillsammans och pratade om pappa.

Fina, fina pappa <3

Sen åkte vi till kyrkogården, tände ljus och la röda rosor i minneslunden.

Stod där en stund i blåsten och regnet och bara tillät oss att känna.

Ett lugn spred sig inom oss och Mr. Ångest släppte taget.

Vi åkte hem till mig och tog en kaffe.

Där kastades man tillbaka till verkligheten.

Jessica hade jätteont i magen och kände sig febrig.

Så det var bara att släppa allt och bege sig till Huddinge Akuten.

Vi hamnade i väntrummet på kirurgen.

När jag satt där kändes allt så otroligt konstigt.

Ena stunden sitter jag och får en ångest attack på kontoret, nästa stund står jag och bror och gråter på kyrkogården och sen plötsligt sitter man på HS-akuten. Livet har sina vändningar.

Man vet aldrig vad livet har att erbjuda en, vad som väntar runt nästa krök.

 Jag hoppas bara att livet kommer att låta oss få lite glädje och hopp.

Låta det tunga vända till det lätta.

Att få en ljus och glädjerik sommar.

Tack alla som har stöttat oss idag på olika sätt.

Ta hand om dig och om varandra.

Viktigaste av allt ~~~ Carpe Diem !

Kramar H.